Era reaktioner på att jag bytar blogg är mest; jag följer med, amen & varför byta??? 

Därför är mitt enkla svar på det. Ni behöver inte ifrågasätta ett beslut jag redan tagit. Stick with it or leave.

& för er som inte har tillgång till min fb & på så så vis inte heller min nya adress:

elite.devote.se

Tack & hej!

Som jag skrev igår så kommer jag att avsluta min resa här,

ni som vill fortsätta följa mig kan kommentera detta inlägg så får ni den nya adressen, 

eller så låter ni bara bli.. mig kvittar det!

Jag kommer hur som helst inte att blogga här mer.

Tack för denna tiden kevlarsoul!

Jag gör det igen..

Köpte bara sånt jag behövde..

Tisdag. Ledig dag. Vädret är precis sådär retligt som det bara kan vara. Ni vet, ska det vara sol eller ska det inte vara sol? Kan iofs kvitta mig. Jag spenderar dagen inne, med undantag för at hämta min cykel samt attenda ett kalas. 

FÖRSÖKER tvinga mig själv att plugga, det går sådär. Min hjärna vandrar iväg till annat hela tiden. 

Tänker, maler, snurrar runt, överanalyserar. 

Irriterar mig på mycket. Som det här med att styra upp saker, varför försöker man ens när folk så j*vla uppenbart inte bryr sig så värst mycket. Inte när det gäller mig, det är liksom som att man kan ta det när det passar då. 

Men vet ni, det är slut med det nu. Slut med frågor, slut med att försöka styra upp. Vill ni mig något så vet ni var jag finns. 

Jag har tänkt på dig 

det vill jag inte 

jag gör det trots att jag inte vill 

Det är bilden av dig som fastnat 

( under mina ögonlock ) 

den försvinner inte 

hur mycket jag än försöker att blinka bort den 

Jag tror att om du bett mig då 

så hade jag sålt allt jag hade för dig 

det är märkligt 

du gav mig inte ens ditt hjärta 

Jag vill skriva massa ord man inte borde skriva 

ord som då var så självklara 

ord som jag idag nästan rodnar av 

Jag undrar hur du har det 

det kommer jag nog alltid att göra 

Men mest 

allra allra mest 

så undrar jag 

.. kan jag någonsin attraheras så på det fysiska planet som jag gjorde med dig? 

för 

( om sanningen ska fram ) 

så är de det jag tänker på 

det jag saknar 

inte så mycket hur du var som person 

inte vad du sa 

inte heller vad du gjorde 

( vad du inte sa, vad du inte gjorde ) 

.. utan mer den där känslan av att man nästan slås omkull när man ser någon 

bang 

hjärtat rusar 

och varje liten fiber utav min kropp slits nästan itu 

av längtan 

till allt det där som finns under 

ner under ytan 

inpå det allra innersta 

Vi hade ett ord för det 

det ordet tänker jag på 

( men mest tänker jag på dig med alldeles för lite kläder på ) 

Jag vill få det ur min hjärna 

men kan inte finna något som kan slå undan det 

Men kom igen då. Slå mig omkull med det där igen. Inte du. Någon annan. För jag dör lite inombords när jag tänker på att aldrig mer känna så igen. 

Jag tror det kallas 

fysisk attraktion. 

Det måste komma en ny sådan 

innan du försvinner helt 

( din kropp ) 

Förstår att ni oroar er ngt fruktansvärt för vart jag tagit vägen ( eller inte. ), har helt enkelt varken haft tid eller lust att blogga de två senaste dagarna. Har mer eller mindre bott på jobb i helgen & när jag väl har varit hemma ( eller hos familjen.. ) har jag mest tänkt att "what's the point?". 

Nu skiner solen & mitt sinne är lite lättare. Jag vet hur det fungerar. Hur jag fungerar. Jag har mina dippar ibland. Just nu är jag inne i en period då jag helt enkelt får kämpa lite extra för att lyckas se solen bakom molnen. 

Att komma tillbaka till jobb gjorde mig åtminstone gott. Det + lite plugg gör att man är tillbaka i verkligheten & dagarna flyter liksom på av sig självt. 

Det finns mycket som jag önskar vore annorlunda, mycket jag vill få gjort, mycket jag vill få ogjort, men ibland får man helt enkelt försöka att acceptera verkligheten för vad den är ( och för att den inte blev som man ville.. ). 

Idag har jag varit med Kinge hos doktorn. Stackarn blev skadad igår & nu måste han tyvärr ligga inne över natten. Poor little Kinge, and poor little me som nu måste gå till & från ( samt hit & dit ) på jobb ikväll. Näråå, jag har inget emot att gå, sålänge jag inte är under stress så. Kan vara bra för mig, få röra på smalfettet lite. Har hört att det närmar sig BEACH 2012? 

En sak jag vill göra innan jag avslutar detta lilla inlägg är att slänga upp en liten försenad hyllning till den bästa utav dom bästa; Carrofin som igår fyllde år! 

Hoppas att du hade en såndär finfin dag, för det är du värd! Lite som att du alltid är värd det bästa! 

Vad säger du om att vi styr upp en liten vinkväll snart? 

Jag vaknade och tänkte, idag mår jag bra. Idag behöver jag inte pressa tillbaka tårarna lika hårt. Idag blir en bra dag tänkte jag. 

Det var väl någon gång efter det att jag klivit ur sängen som det började att ta emot lite igen. Vad var det med just denna dagen som skulle bli SÅ bra tänkte jag då? Jag fann inget bra svar på den frågan, och så blev åter dagen lite sådär grå. 

Jag vet inte vad det är med mig. Det är vår, eller ja, det ska iallafall föreställa vår.. Jag borde vara lycklig. Alla är väl lyckliga när det är vår? 

Jag har klätt mig i fina kläder, sminkat mig & målat mina naglar i Gum Pink. Vafan ler jag inte för då?  

Åh. Jag tror jag blivit knäpp av att vara hemma denna veckan.  

Blir en snabb runda med Mamma i stan i eftermiddag, bli glad Lotta bli glad! Sen spenderas kvällen där, med dom, min familj ( som jag älskar så mycket att det ibland nästan skrämmer mig ), innan jag kör hem och sover gott. 

Imorgon är det tillbaka till jobbet. Kör två dubbla turer denna helgen. Men vet ni vad? Jag är glad för det. Jag saknar faktiskt mitt jobb. Jag mår bra av att vara där.  

( Ehm, mening man ALDRIG trodde man skulle höra mig säga. ) 

Saknar dom söta små gamlingarna som man med så små enkla medel får så mycket tillbaka ifrån. 

Har den sista tiden tänkt en del på min praktik. Jag kommer på att jag saknar den. Hur kan man sakna ett så hemskt ställe kanske man kan tycka? Men vet ni, när man var där så förstod man verkligen, på riktigt, vad glädjen i livet är. Vad LIVET är. 

Att lite ger mycket där är att uttrycka det milt.  

Det är så knäppt. Jag minns både för och efternamn på många av dom som låg där, jag minns vilken sal de låg i, vad dom åt eller inte åt, vilka rutiner dom hade.  

Mest av allt minns jag deras ögon. Ögon som talar om sagor som varken du eller jag någonsin kommer att förstå. 

Dom fyra veckorna gav mig så mycket som jag för alltid kommer att bära med mig i livet. 

( En utav tjejerna som jobbade där sa att när man väl arbetat där kunde man inte tänka sig att göra något annat, jag tror att det är sant. ) 

Jag fick otroligt bra omdöme från den praktiken "Ser fram emot att se dig som kollega i framtiden". Och vet ni, någonstans inom mig kanske jag drömmer om just det.. 

Bara för att sväva iväg lite sådär. Kanske som ett sätt att få mig att fatta att jag inte har något att lipa över. 

Nu ska jag ta på mig lite juveler, sen blir det till att plugga lite.. åh ja, tagga Lotta tagga! 

Viva   

La Vida  

Jag lägger upp det här som för att påminna mig om att man faktiskt ska säga Leve livet! Man ska det för att livet är faktiskt himla fantastiskt och fint på alla sätt och vis. Inte minst är det otroligt värdefullt. För när allt kommer omkring, så har vi faktiskt bara ett liv. En enda chans. Vad gör vi med den säg. Vad gör jag med den? 

Idag har inte varit en bra dag. Idag har varit en sådan dag då tårarna legat precis på gränsen till att rinna över hela dagen. Jag har känt mig nere och ensam på ett vis jag inte känt på länge. Jag känner så ibland. Hur jag kan vara en del av allt, men ändå denna envisa ensamhet. 

Ni vet, som att man är i ett hav av människor men man drunknar ensam. 

Jag söker inte på något vis medlidande. Jag vet att jag blir såhär ibland. Jag vet även att jag alltid tar mig ur det. Kanske har det att göra med att jag trodde att en lurvig liten vän skulle komma till att vara svaret på allt. Kanske gjorde det ont att inse att den inte skulle kunna laga allt hur mycket jag än vill. Kanske skulle jag bara bli ännu mer ensam tillsammans med honom. 

Så rinner tårarna. Det är skönt. Dom behöver komma ut. Det är lite som att ömsa skin. Efter tårar blir jag på något vis lite mer hel igen. 

Ibland gör verkligheten bara så ont. Ensamheten vräker omkull mig fullkomligt.  

Nej. Idag är det inte bra. Idag får jag gråta tills kinderna svider och jag inte längre kan andas. 

Idag är en dag då jag så innerligt önskar att någon kom och torkade bort dom där tårarna. 

Någon som skulle krama mig så hårt att jag utan ord skulle veta att det kommer att bli bra. 

För idag är en dag då jag på riktigt tänker att det kanske aldrig blir det. 

Idag är jag brutalt ärlig 

och hjärtat tänker 

när är det dags att börja slå?